• Historik

    Områdets historia

    Uppgifterna på denna sida är främst hämtade ur Bromma Hembygdsförenings årsböcker, 1957, 1989, 1990, 2000, från boken Brommaliv av Åke Eriksson, från olika uppslagsböcker, från den skrift som HSB sammanställde då Minneberg byggdes i mitten av 1980-talet och från ”människor som var med”. Birgitta Azcárate, tidigare sekreterare i Brf Svartvik, har sammanställt sidan. Mer finns att läsa på Bromma hembygdsförenings hemsida >

     

    Fram till 1700-talet ingick den udde där Minneberg nu ligger i Ulfsunda Gård. Då avstyckades Johannelunds gård.
    En mycket välbärgad man, “brännvinskungen” L O Smith, som hade sin verksamhet på Reymersholm köpte Svartvik-delen av udden och uppförde här en stilig sommarvilla, Sofielund. Denne Smith var socialt intresserad och startade ett första kooperativ 1883, “Arbetarringen”. Tiden var dock ännu ej mogen för detta. Han satt också i Första Kammaren i Riksdagen. Han hamnade i en stor skattefejd med den spanska staten efter att ha exporterat stora mängder brännvin dit.

    Smith sålde egendomen 1872 till en färgfabrikör som hette P A Schedin. Han byggde Svartviks Stärkelsefabrik på tomten. Stärkelsen härifrån var den finaste och vitaste tänkbara, tillverkad av risgryn som maldes ner till pulver. Stärkelse användes bl a till textilier, för att få herrarnas skjortkragar och manschetter att bli alldeles stela enligt tidens mode, och till lim för färger och trycksvärta.

    Fabrikör Schedin dog efter några år, men hans änka och barn drev fabriken vidare. Företagsledaren hette J P Rossander. 1880 var 15 man anställda och det tillverkades 42 ton stärkelse, -97 var det 19 man och 8 kvinnor och produktionen var 2 000 ton, plus 300 ton glykos och andra biprodukter. Fabriken brann 1904 och beslut togs att inte bygga upp den igen.

    Gardinfabriken Tangen byggdes 1896 och hade c:a 100 anställda, de flesta kvinnor, vilket förbättrade könsfördelningen på udden.

    Minnebergs Industriområdes viktigaste företag var Sandviks Benmjöls/Lim/fabrik, som kom att prägla hela området i mer än ett halvsekel, men efter glasbruksepoken blev det Sveriges största choklad- och karamelltillverkning här i två år, men fabriken brann ner.

    Efter olika ägare och nya projekt, även inom slakteribranschen, startade den driftiga släkten Du Rietz en benmjölsfabrik på Sandviks fabriksområde 1889. Herrarna Du Rietz tog många intryck från andra länders industrier. Fabriken blev stor och modern, med elektricitet redan 1891, telefon och skrivmaskiner. 30-40 man arbetade här. Fabriken hade även eget brandförsvar.

    1897 var det stor industriutställning i Stockholm och Sandvik marknadsförde sig med den äran och fick medalj för benmjöl för foder. Industrin utvecklades, två tomter hade köpts av grannen Svartvik, liksom “lägenheten” Minneberg, där huset byggdes om till direktörsbostad. Fler arbetarbostäder byggdes i sluttningen.

    Hjalmar Du Rietz var en mycket intresserad botanist och tog hem plantor från sina resor och planterade dem uppe i Minneberg. Fortfarande finns dessa ovanliga växter kvar.

    Sandvik var som en bruksort, i Stockholm. Direktören Hjalmar Du Rietz tog väl hand om sina anställda och bestämde det mesta. Ett pensionssystem inrättades och de anställda hade fri läkarvård och fri medicin. De hade också egna trädgårdsland och direktören såg till att dessa sköttes väl. Barnen gick i Alviks skola och i söndags skola i Missionskyrkan bakom Johannelunds gård. Sandvik utvecklades och bredde ut sig på udden, fler arbetarbostäder byggdes.

    Kommunikationerna till området gick oftast via sjön och ångbåtsturer gick många gånger om dagen till bryggorna runt om Ulvsundasjön till Stockholm och andra bryggor. Sandviks kaj finns fortfarande kvar liksom ångbåtsbryggan invid badviken i Johannelund. På norrsidan av Ulvsundaviken finns en stor kaj, dit förr järnvägsspår ledde, som gick genom hela Ulvsunda industriområde till 1990-talet.

    Industrin blomstrande fram till världskriget, då allt blev svårare. Inflation förde med sig strejker och missnöje. Den patriarkaliska andan upphörde. 1920-talet blev ekonomiskt svårt med depression i världen. 1926 skadades dessutom fabriken av en häftig brand.

    Produktionen krävde stora mängder slaktavfall och djurskelett, som måste transporteras hit och lagras här. Det luktade mycket illa från Sandvik och råttorna frodades i området, som av de sanitära myndigheterna i Stockholm dömdes ut redan 1937. Bostadsområden Traneberg byggdes, men eftersom ingen annan mark fanns tillgänglig fick ändå produktionen vid Sandviks limfabrik vara kvar ända till 1965.

    Svartviks stärkelsefabrik med Smithska villan Sofielund i förgrunden, Sandviks Limfabrik och Tangens Gardinfabrik, fyrvåningshuset till höger. Tranebergsbron byggdes 1936, liksom Bromma Flygplats, som öppnade kontakten med hela världen.
    De tunna trådgardinerna som Tangen tillverkade blev omoderna mot mitten av 1900-talet och fabrikationen upphörde. Huset såldes 1956. Olika mindre företag hade sedan kontor där, bl a NK Kristensson, som sålde båtmotorer och testade dem vid hastighetskörningar här på Ulvsundasjön. Ett mycket spännande ställe för motor- och båtintresserade! Flygplanen på Bromma bullrade dygnet runt, då planens motorer hölls varma hela nätterna i hangarna som nu är Coop Forum. I Sandviks lokaler flyttade olika hantverkare in, verkstäder, småindustrier och lager. Området förslummades.

    Annons från 1957

    1980 sprängdes skorstenen

    Bostadsbyggnation hade planerats för Minneberg i olika omgångar och med många förslag. HSB fick hand om området, den vackra udden i Mälaren, och skapade bostadsrätter i olika föreningar. 1979 påbörjades rivningen och saneringen av det gamla industriområdet och vårt nuvarande Minneberg tog form. Somliga gamla arbetarbostader finns kvar nu, andra revs och nya byggdes i samma stil. 1986 började inflyttningen och här bor vi nu.
    Området väster om Minneberg är Johannelunds gamla gård, som nu är behandlingshemOmrådet tillhörde på 1700-talet Ulfsunda säteri och i slutet på århundradet fick grosshandlare och skeppsredare Abraham Keyser arrendera området som då hette Herrängen. En av Stockholms äldsta ekar finns där, ca 800 år gammal. Arrendet omfattade egendomarna Johannelund, Svartvik och Traneberg och sträckte sig till Alvik. Keyser lät bygga gården och döpte den efter sin fru Johanna. Den stod klar 1798. De hade många barn och det var främst för att skaffa mat till familjen som han drev lantbruk men också för att de skulle ha en plats att vistas på sommartid. 1810 köpte han egendomen som då avstyckades från Ulvsunda.Gården såldes 1831 till hovskräddarmästare Carl Johan Kaeding, som gjorde förändringar på byggnaderna och uppförde den vita “Italienska paviljongen”.

    Evangeliska Fosterlandsstiftelsen köpte gården 1863 och missionsskolan flyttade in. År 1867 uppfördes den stora kyrkan uppe på höjden. Där gick Tranebergs och Minnebergs barn i söndagsskolan. Italienska paviljongen inrättades till museum som visade föremålen som eleverna hemförde från sin missionsverksamhet.

    1910 såldes Johannelund till Stockholms stad som arrenderade ut den till missionsskolan och en del av marken till Sara-bolagen som odlade grönsaker till sina restauranger. Trädgårdsmästaren bodde i den nu förfallna villan uppe på höjden. Arrendet blev uppsagt 1960.

    Byggnaderna uppläts till bostäder för “mindre bemedlade”. Både byggnader och trädgård började förfalla. Stadsmuseet lyckades så småningom få dem K-märkta. De renoverades fint och kolonister tog hand om trädgården. Fortfarande finns körbron till ladugården kvar.

    Maranata-rörelsen hade sin verksamhet i kyrkan och man kan se de övervuxna grunderna till deras elevbostäder bakom kyrkan. Bredvid stod en klockstapel som tyvärr brann ner c:a 1995. Nu finns en designindustri i kyrkobyggnaden.